Idag är hon en stor symbol för fri sinnlig kärlek. Sapfo föddes någon gång mellan 630 och 612 f.Kr., död cirka 570 f.Kr., och var en grekisk kvinnlig vislyriker från ön Lesbos, som ligger utanför Turkiets kust. Sapfo var född i en adelsfamilj och hade bror vid namn Karaxos.
Hon var gift med en rik man från Andros med vilken hon hade en dotter, Kleis. Hon hade tagit sig en älskare vid namn Alkaios. Denne är den andre av Lesbos berömda lyriker. Sapfo är den första kända kvinnliga poeten i historien och anses ha drivit ett slags flickskola vars elever hon, enligt traditionen, förälskade sig i. Jaja, där ser man!
I dikten som börjar "Plötsligt framstår han som en gudars like", kallas oftast fragment 31 även om den kanske är fullständig - skriven av henne från den grekiska ön Lesbos kring år 600 f Kr tillhör västerlandets urtexter. Här etableras, för första gången, några motiv som kommer att bilda grundvalen för den västerländska kärlekspoesin, liksom för vår kulturs föreställningar om begäret. Många har översatt dikten till svenska, bl.a. Emil Zilliacus och Hjalmar Gullberg.
Sapfos förälskelse är en själslig plåga som tar sig kroppsliga uttryck, allt upplevt i ett intensivt nu. Aldrig tidigare har förälskelse framställts så direkt och omedelbart. Det är som om vi här bevittnar själva ursprunget om den västerländska myten om passionen, och även den konstnärliga gestaltningen av den: sammansmältandet av inlevelsens hetta och iakttagelsens kyla, nuets turbulens och språkets eftertanke - senare ett starkt drag i västerlandets begärsskildringar, hos Augustinus, Shakespeare, Goethe, Flaubert, Dostojevskij och Proust.
Den kanadensiska poeten Anne Carson har just kommit ut med en komplett Sapfovolym ”If not, winter”, med utmärkta engelska översättningarna och grekisk parallelltext m.m. Hon skrev nio böcker, fulla av oder, bröllopssånger, elegier och hymner. Bland dessa finns "Ode till Afrodite", hon hade till och med mynt med sitt ansikte på. Sapfo uppfann Sapfis, en versform där de tre första raderna har elva stavelser och den fjärde - fem.
Låt oss titta närmare på fragment 31 som en västerländsk urtext. Som jag ser det handlar det om tre saker: skildringen av förälskelsen som ett fysiskt sjukdomstillstånd; kombinationen våldsamt innehåll med formell behärskning; och till sist framställningen av den erotiska triangelrelationen. Den sista är diktens mest kontroversiella egenskap; den brukar ofta marginaliseras eller misstolkas.
Sapfo bör snarare betecknas som bisexuell och inte homosexuell, anser flera experter. Andra fragment antyder att hon ibland deltog i en kult av Afrodite, fruktbarhets- och kärleksgudinnan; de religiösa kopplingarna i hennes poesi är omstridda, liksom hennes egen erotiska status. Redan när Sapfo själv sjöng sin dikt - den skrevs för att sjungas, hade hon lämnat dess nu bakom sig. I det ögonblicket var diktens Sapfo redan död - eller åtminstone en döendes like.
Nu strålar hon klarast bland lydiskor:
som när efter en solnedgång
månen framträder mild och rosenfingrad
och fördunklar de tindrande stjärnorna-
lyser klar över öppet hav,
över ängar som blommar djupt i natten
där den skimrande daggen har fallit tyst
och rosorna öppnar sig
och det doftar av fuktig honungsklöver
Om den verkliga Sapfo vet vi mycket litet, och det mesta som vi tror oss veta om henne baseras på mer eller mindre sannolika tolkningar av hennes bevarade diktning, eller vad senare antika källor har att berätta.
En historia, myt, legend, berättar att hon blev förälskad i en yngre man, sjömannen Faon (även Phan). När han inte besvarat kärleken, kastade hon sig ut från en klippa och dog. Det är också möjligt att detta tillkommit i ett försök att bevisa att en av antikens diktare inte alls var homosexuell. Porträtt av Sapfo - J F Cazenave.
Källor:
svd.se
sv.wikipedia.org
home.swipnet.se/lesbos