Dessa är föråldrade och används sällan på allvar; de används ibland av ungdomar, och då uttalas de med ett sarkastiskt tonfall. Annars används de oftast av äldre generationer.
Vi ”svär” också med hjälp av siffror: sju (sjuhelvetes), arton i den äldre formen attan (det var väl attan, attans också), hundra (för hundra gubbar), tusen i den äldre formen tusan (det var väl tusan, tusan också) och i kombinationer: sjutusan, sjuhundrade m.m.
Bakgrunden är att vissa tal är heliga eller magiska. När man ville undvika att använda riktiga svordomar (som oftast har att göra med djävulen och helvetet), så hittade man på lite mildare kraftuttryck. Och då kunde man ta till sådana här heliga eller magiska tal. Attan (18) ansågs ganska farligt för det var Odens tal. Då var det lite mindre farligt med sjutton. Och sjutton har vi därför att sju ingår i det, och siffran sju har sedan urgammal tid uppfattats som helig och magisk. Bland annat var de rörliga himlakroppar som babylonerna räknade med sju: solen, månen och de fem himlakropparna man kunde se med blotta ögat.
Det är typiskt skandinaviskt att svära vid siffror. Hur ser Bibeln på kraftuttryck, enligt tolkare och experter? De flesta anser nog att "förbannad" är en svordom, om man menar att man är arg på någon eller att något är avskyvärt. "Förbaskad" uppfattas som en mildare variant av "förbannad". För en del är "förbaskad" inte en svordom, för andra är det det.
Ordet "förbannad" betyder egentligen att vara bortvänd och skild från Gud. I Bibeln står det inte vad som är en svordom och vad som inte är det. Värt tänka på. När det står att vi inte ska svära, handlar det inte om svordomar och fult språk, utan om att vi inte ska svära eder, vi ska alltså inte göra högtidliga löften som vi riskerar att bryta. Det är bättre att inte lova så mycket, utan ta en dag i sänder och söka göra sitt bästa hela tiden. Och så ska man vara tydlig i sitt tal och då behöver man inte svära eder. Under Gamla testamentets tid var det dock vanligt att man begick ed på att något var sant.
Svordomar har vi en specialist på, med egna kraftuttryck, kapten Haddock, vän till Tintin.Ex. på vad han klämt ur sig: Fega ynkryggar, Fördömda kräk, Förpiskade luspudlar, För sjutton hakar, Gargantuaner, Gråsuggor och spindelapor, Gravade oxsvansar, Grobianer, Gråsuggor och dreglande paddor, Huggormars avföda, I alla milda makters namn, Skabbråttor, Skojare, Skottkolvar, Skurkar, Skunkdjur och massa annat.
I början av 1700-talet användes inte ordet Gud (annat än på franska). Det var fan och djävulen som gällde. De kunde ersättas med hin, raggen, pocker, böveln, perkel, tusan, hundan och katten.
Runt 1750 hände något. Då kom uttryck som Min Gud, Herregud, Gudskelov och Gud bevare mig. På 1900-talet lossnar det igen. Mäns svordomar handlar mest om fan och djävulen, medan kvinnor säger både Gud och fan. Ordet skit kommer starkt.
En av svenskans vanligaste svordomar - är fan, används ensamt som utrop Fan! men även i en rad andra konstruktioner och användningssätt. Syftar på djävulen. Idag använder vi än mer utländsk slang och även "könsord", i tiden följer även orden med, det som kan i vissa situationer kännas som en befrielse.Fanken, typ som jädrans, ex det var som fanken.
Mög? Skånsk slang för skit, skräp, och i stort sett vad som helt som ses som negativt eller som helt enkelt suger. Smutsig, illa luktande skit! Nu vet du mer om varför folk svär och betydelser.
Källor:
nissepedia.com
sv.wikipedia.org
brobyggarna.org
sv.wiktionary.org
svd.se
slangopedia.se