Numer skrivs de och dem ofta i en enda salig röra i tidningsartiklar, reklamblad, undertexter till film och ibland, om än sällan, i nyutkomna böcker. I nyhets-uppläsningar och radioreportage är sammanblandningen densamma. Bruket av de/dem har varit vacklande i åtminstone ett halvt årtusende. Många lärare och skolbarn har genom tiderna måst kämpa med de ganska invecklade reglerna.
I svenskan uttalar vi oftast ord som de skrivs (åtminstone om man jämför med språk som engelska). Orden uttalas (dåm) de och dem har dock utvecklats till att och stavas ibland i informella sammanhang dom. Det här leder naturligtvis till förvirring då man mer formellt ska skriva de och dem.
OBS, REGEL! Vi kan konstruera ett enkelt minnesknep för att alltid göra rätt, nämligen att prova att byta ut vårt de/dem med - jag respektive mig. Om jag låter bäst, så skriv de. Om mig låter bäst, så skriv dem. Tricket är att komma ihåg bokstaven M - det finns ett M i mig och i dem, alltså hör de ihop. Lättare?
Exempel:"Dem ska utveckla en bugg i systemet" (bör vara de)"Sammankomsten är hos de" (bör vara dem) Det finns andra knep med utbyten men detta verkar enklast.
Ett annat byte är "pröva att byta ut de/dem mot vi/oss." Samma principer där. Ibland stöter man på ett de som inte går att byta ut, och de svåra fallen och skrivs alltid de. Om man ändå är osäker är det störst chans att det blir rätt om man väljer de.
Och en bonus om förkortningar. Vid förkortningar av namn på företag och organisationer skiljer man på dem som går att uttala och dem som inte går att uttala. De som går att uttala skrivs oftast med stor begynnelsebokstav: Ikea, Nato, Ica. De som inte går att uttala skrivs oftast med stora bokstäver: SMHI, FN.
Källor:
spraknamnden.se
his.se
sydsvenskan.se
sala.se