Tobiasnätter är en sed, grundad på bestämmelser i den kanoniska rätten, att ett nygift par under en till tre nätter efter bröllopet skulle iaktta sexuell avhållsamhet. Bruden hade också önskningar, särskilt när dessa togo form av avund, onda tungor och skadliga blickar, så själv kunde hon även vara upphovet till sådana magiska verkningar. Medeltidens sexuella demonologi och diaboliserade andetro gjorde varje avgörande i denna miljö ominöst och riskfyllt.
Ängslan att ej kunna genomföra det begynnande samlivet, övervinna dess hinder och överskrida dess normer omkläddes djävulens försåt och tilltag.
I denna miljö fick sederna att välsigna, att röka och bestänka brudkammaren med vigvatten sin speciella prägel av folklig kristendom. Så att när brud och brudgum på första bröllopsdagens kväll skulle komma i säng följdes de av släkt och vänner med ljus och bloss till brudkammaren. Den närvarande prästmannen nedkallade välsignelse över brudlägret, varefter bröllopsgästerna kunde återvända till gästabudet.
Vanligen följdes bruden av sin kvinnliga uppvaktning med brudframman i spetsen först i säng. Efteråt följde brudgummen med sina följeslagare. I allas närvaro besteg paret den äkta sängen. Man hade så en genom vittnen giltigt intyg om äktenskapets ingående. Tala om spontanitet!
I samband med detta uppkom även det lyriska sång- och dansdrama, genom vilket ungdomen tog avsked av brud och brudgum och de gifta fick ta hand om dem. Dansformerna var sannolikt runddans och långdans.
Sängledning var en del i den äldre vigseltraditionen, som innebar att brudparet efter bröllopet följdes då av bröllops-gästerna in i sin nya gemensamma sängkammare, ofta åtföljt av en ritual i någon form. I 1693 års kyrkohandbok kom tidpunkten för sängledningen att ändras, så att den skedde så snart brud och brudgum kommit från kyrkan, och den blev därmed en rent symbolisk akt. Om prästen inte kunde följa med till bruden hem efter vigseln, kunde brudvälsingelsen läsas i prästgården eller klockarhuset. Brudlägret (biläger) har med stor säkerhet sedan forntiden ingått i bröllopsritualen.
Minns de där meningarna om att bruden skall ha "något gammalt, något nytt, något lånat, något blått". Det gamla ska symbolisera det som varit, något nytt ska symbolisera det nya hon går in i. Något lånat är en symbol för brudens vänskapsband och något blått är helt enkelt en symbol för hoppet. Bruden skall även enligt tradition ha en koppar- slant från sitt eget födelseår i sin vänstra sko för att bringa lycka. Enligt tradition skall det även ligga utstrött kopparmynt i hemmet när brudparet kommer hem. Dessa måste ligga kvar och ska symbolisera att paret aldrig får ont om pengar.
Under sängen ska på bröllopsnatten två silverknivar placeras i kors, detta för att barnen inte ska bli trollungar. Man får aldrig som brud sy sin egen brudklänning för traditionen säger att varje stygn i klänning blir till en tår i äktenskapet. Ris kastar man på brudparet för att bringa fruktbarhet i den nya äktenskap- liga sängen. Det sägs även att så många tårtlager bröllopstårtan har, så många barn blir det i äktenskapet.
Idag kan vi vara avslappnade och göra våra val själva, även om det skiljer mellan människor, sett till seder från ex andra länder.
Källor:
popularhistoria.se
ne.se
wikipedia.org
brollopkalmar.se