Carl David af Wirsén är älskad för sin sommarpsalm, texten till Psalm 201. I övrigt ses han som en reaktionär och intrigerande ständig sekreterare - 28 år, i Svenska Akademien, så nära hovskald som någon svensk har varit. af Wirsén var en omstridd kulturperson vid förra sekelskiftet. Idag anser man att han har få läsare utanför specialisternas krets, men en vän har läst Ur Quällen vilket gjorde mig nyfiken om denne man.
"För de flesta är han ett ryktbart namn: det var han som satt som en konservativ propp i Akademien decennierna kring förra sekelskiftet, det var han som i sin hårdhänta kritikergärning prisade fromma medelmåttor, men slog ner på alla nyskapande författare, det var han som genom sina invecklade intriger i Akademien och annorstädes gjorde sitt yttersta för att hålla stånd mot alla nya idéer." (x).
af Wirsén, född 9 december 1842 i Vallentuna, död 12 juni 1912, var en svensk poet, litteraturkritiker och Svenska akademiens ständige sekreterare. Han föddes på Bällsta gård i Uppland som son till översten och sekundchefen för Livregementets dragonkår Karl Ture af Wirsén och Eleonore von Schulzenheim.
Fadern ville han skulle ta över godset, men han valde fly in i litteraturen, föräldrarna visade honom ingen kärlek. Det ryktas att kungamördaren Anckarström gömde sig i en lada tillhörande Bällsta gård. Själv var han såpass duktig att han - lärde sig läsa vid - TRE års ålder.
Han läste senare på Stockholms gymnasium, och tog studenten 1860 i Uppsala, där han 1862 avlade kansliexamen och 1866 filosofie kandidatexamen och samma år promoverades till filosofie doktor. I Uppsala tog han vara på den lilla frihet han trots bevakande släktingar kunde nå. Han grundlade yviga alkoholvanor och skapade sig ett rykte som skulle förfölja honom.
Under en vistelse i Paris skrev han Studier (1868), vilket gav honom en docentur i litteraturhistoria vid Uppsala universitet. 1870 blev han lektor i svenska och latin vid Uppsala högre allmänna läroverk.
Fadern ägde och var disponent vid Rockhammars bruk, Lindesberg, från 1848 och bruket ärvdes vid faders död av Carl David tillsammans med sina systrar, men driften överläts på hans svågrar varav den ene småningom övertog ägandet. I Rockhammar finns en minnessten rest över släkten och en kallad "Wirséns väg".
1876 bosatte han sig i Göteborg, där han föreläste och skötte om en del. 1879 invaldes han då i Svenska akademien och flyttade året efter till Stockholm, där han blev litteraturgranskare i Post- och Inrikes Tidningar - 1886 även i tidningen Vårt land. I november 1884 valdes han till akademiens ständige sekreterare. Något hände åren kring 1880 som ändrade hans livssyn. Det misslyckade äktenskapet, se mer nedan - en lillebrors förvillelser som ändade i förtidig död i syfilis.
Som versdiktare publicerade sig af Wirsén, under signaturen Kuno, efter åtskilliga romantiska dikter i månadsskriften Nu gav han ut sin första samling Dikter 1876. Hans kristna livsåskådning tog sig många uttryck i hans arbeten, t.ex. ett antal psalmer och andliga dikter.
Hans konservativa åsikter och en riklig publicering av sin litteraturkritik gjorde att han blev vida känd, men också ivrigt motsagd, ibland i hårda ordalag, av sina meningsmotståndare som representerade nyare idéer. Som kritiker blev han beryktad för sina många negativa recensioner av August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf, Henrik Ibsen och många fler.
Han måste vårda nerver och hälsa i Italien innan han tack vare Viktor Rydberg fick ett bibliotekariejobb i Göteborg. I faderns ögon var Carl ett fiasko, särskilt som han förlovade sig med familjens musikguvernant. När pappa Thure dog kunde de gifta sig, men äktenskapet blev, liksom föräldrarnas, kylslaget. Hon var den tre år äldre Cecilia Emerentia Leontina Adlöf (hon avled 31 maj 1912 i Stockholm, han ca två veckor senare).
Efter några lyckliga år - föddes ende sonen Einar, i sinom tid framstående svensk diplomat i Hitlers Tyskland, blev slitningarna många. Endast pliktkänslan höll det samman. Sonen var - Carl Einar Thure af Wirsén, född 1875 i Uppsala, död 1946 i Stockholm, var en svensk militär och diplomat. Han var ett av de svenska vittnena till det armeniska folkmordet.
Carl drabbades av kärlek till en av sina vänners hustru, men avstod från att bryta upp och skulle livet ut framställa det offret som föredömligt och låta det prägla bedömningen av andra. Hans djupare känslor kommer nästan aldrig till uttryck i de tusentals brev han skrev.
Men under rusets inverkan kunde han någon gång avslöja en del och dagen efter ursäkta sig för. Hans äktenskap blev olyckligt. Hans ekonomiska kaos, som kom sig av vräkiga vanor, kanske också av börsspekulationer, lånekaruseller, extrem generositet mot tiggare (!) och enligt ett rykte som nämns, kanhända även av spelmissbruk, tvingade honom sent i livet att låna pengar till och med av kungen. Han blev invald som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1905. Carl David af Wirsén är begravd på Uppsala gamla kyrkogård.
Poesi:
Dikter, första samlingen (1876), Nya dikter, andra samlingen (1880), Sånger och bilder (1884), Vintergrönt (1890), Toner och sägner (1893) och Under furor och cypresser (1896), med dikter som Spinoza, Septemberdag vid Bellmans byst.
Ur kvällen
Under månens bleka skifva
Så blef lifvets lott fördelt,
Så skall allt härnere blifva:
Allting halft och intet helt.
Jordens rymd är blott portiken
Till de underbara riken,
Där hvad här var sprängdt i sär
Enadt och fulländadt är.
Näst efter Alfred Nobel själv är det ingen som betytt lika mycket för det litterära nobelpriset som Carl David af Wirsén. Bilderna är på Carl och frun Cecilia.
Källor:
sv.wikipedia.org
ne.se
svd.se (x)
unt.se
adelsvapen.com
platsr.se
sv.wikisource.com