Myt, vidskepelse eller finns det något mystiskt med ofullbordade symfonier och dess skapares död? Läs även om en motsats, vår Allan Petterssons liv. I en essä om Mahler skrev Arnold Schoenberg: "Det verkar som den nionde finns en gräns han som vill gå längre än den måste försvinna. Det verkar som om något skulle kunna förmedla till oss i det tionde som vi borde inte känna , som vi inte är redo. De som har skrivit en nionde stod för nära härefter."
Nionde symfonins förbannelse är en myt som säger att alla kompositörer efter Beethoven kommer avlida strax efter att skrivit sin nionde symfoni. Förutom Beethoven själv är även Franz Schubert, Antonín Dvorák, Anton Bruckner och Gustav Mahler exempel på kompositörer som avlidit efter sin nionde symfoni.
Mahlers nionde symfoni föregicks av Das Lied von der Erde, som egentligen borde ha betecknats som nummer nio. Men eftersom Mahler så starkt påverkades av vidskepelsen att ingen tonsättare överlevde den nionde symfonin numrerade han det som i praktiken är hans tionde symfoni som nr 9. Då ansåg han sig ha överlistat ödet. Men verkligheten fylldes ändå av olyckor och på grund av sitt dåliga hjärta tvingades Mahler sluta som chef vid operan i Wien, och under dessa år levde han i dödens närhet inte minst genom att äldsta dottern avled 1907. Som om inte det var nog så dog också hans svärmor vid jordfästningen av dottern.
För att ytterligare skaka av sig den nionde symfonins förbannelse kastade sig Mahler efter endast ett fåtal dagar in i arbetet med en tionde symfoni, som dock aldrig skulle fullbordas. Mahler fick aldrig höra sin nionde symfoni som uruppfördes av Bruno Walter i Wien 1912 – året innan gick han bort endast 51 år gammal.
Förbannelsen av det nionde är en vidskepelse förbunden med historien om klassisk musik . I huvudsak är det tron att en "nionde symfoni" är avsedd att vara en kompositörs sista, det vill säga att de kommer att "dömas att dö" efter att ha skrivit det, eller innan du slutför en "tiondel". Till dem som ger trovärdighet till föreställningen, har en kompositör som ger en nionde symfoni nått en avgörande milstolpe - och att sedan slå in på en tionde är en utmaning - "ödet".
Bland författare finns en liknande syn att väldigt många lämnade böcker oavslutade. En del verk har avslutats av andra författare. Några ex: Walter Scott - The Siege of Malta, Alexandre Dumas d.ä. - Isaac Laquedem, Nathaniel Hawthorne - The Ancestral Footstep, Edgar Allan Poe - Narrative of Arthur Gordon Pym, Flaubert - Bouvard et Pécuchet, Mark Twain - Simon Wheeler: Detective, Joseph Conrad - The Sisters, Sir Walter Raleigh - History of the World, Jack London - Assassination Bureau, Marcel Proust - Jean Santeuil, Charlotte Bronte´ - Emma, Albert Camus - Den första människan, Truman Capote - Answered Prayers och Ernest Hemingway - The Garden of Eden. Den senare som gjorde som sin far och sin farfar och avslutade livet med en gevärspipa i munnen.
Åter till musiken, där det ovan nämnda ej stöds i musik-vetenskap. Bruckner var faktiskt vidskeplig om sin egen nionde symfoni; men det var inte på grund av någon tro på en "förbannelse av det nionde", men eftersom det var i samma tonart som Beethovens nionde. Schuberts införande i någon lista är lika problematisk. Mahler skulle inte ens ha ansett Schubert att ha skrivit nio symfonier, likaså Dvoraks "Nya världen" Symphony skulle inte ha ansetts vara en "nionde" i Mahlers tid, som arbetet publicerades som "No 5", med fyra av Dvorak tidigare symfonier som förekommer först efter hans död. Situationen kompliceras ytterligare av det faktum att Dvorák ansåg poängen i hans tidiga C-moll Symphony förlorade.
Fler exempel på förbannelsen finns. Ex. är Elie Siegmeister, Alfred Schnittke, Roger Sessions, Egon Wellesz, Ralph Vaughan Williams och Malcolm Arnold. Men många av dessa exempel har faktorer som tenderar att arbeta mot vidskepelse: Schnittke skrev sin nionde och sista symfoni med sin vänstra hand, medan så gott som förlamad och oförmögen att tala från en serie av slag; äktheten av arbetet slutligen utföras som en tolkning av hans manuskript är problematisk. Jean Sibelius brukar inte nämnas, även om hans Kullervo ses som en första symfoni, så var egentligen den olycksaliga åttonde - den nionde han arbetade på.
Ofta skriver man om exempel på motsatsen, självklart. Eftersom många skrev musik upp i åren så inträffade ofta döden under tiden, men vid senare antal verk. Eduard Tubin dog under sin elfte symfoni, Joachim Raff 11, liksom en tidig förstördes en, Dmitri Shostakovich 15 stycken med flera. Vår egen Allan Pettersson skrev 17 st. Intressant är ändå detta, vidskepelse eller ej. Bilden föreställer just Gustaf Allan Pettersson, född 19 september 1911, död 20 juni 1980 i Stockholm, var en svensk tonsättare.
Pettersson föddes som det fjärde och yngsta av fyra barn. Fadern var smidesarbetare och modern hemsömmerska med starka musikaliska anlag. Äktenskapet var proble-matiskt och efter skilsmässan levde mor och barn i svårt armod. Pettersson växte upp och levde praktiskt taget hela livet på Södermalm i Stockholm. På nära håll iakttog han med blandade känslor sin hemorts förvandling från fattig arbetarstadsdel med en mångkulturell befolkning och ett särpräglat språk till pittoresk boplats för en stor del av stadens kulturella och konstnärliga elit.
Efter hemkomsten julen 1952 och studier i Paris levde Pettersson resten av livet enbart som kompositör, något som blev möjligt genom hustruns yrkesarbete och tack vare den uppmärksamhet och de framföranden som ägnades hans musik efter det publika genombrottet med den sjunde symfonin (oktober 1968). En invalidiserande reumatisk sjukdom försvårade från 1960-talet alltmer hans personliga kontakter med omvärlden men tycks inte ha stått i vägen för hans komponerande.
Hans musik har en säregen förmåga att beröra och krypa in under skinnet på lyssnaren.
Källor:
sverigesradio.se
sv.wikipedia.org
allanpettersson.org