"Det sista, sprakande meddelandet plockades upp långt senare, vid ca 18:20. Efter det, radiotystnad. De fem planen av Flight 19 hade försvunnit spårlöst och sågs aldrig igen".
Massor av berättelser finns om fartyg och flygplan som försvunnit spårlöst, ofta vid Bermudatriangeln. Senare rön jag läste var att det inte gällde mer antal försvinnanden än på andra platser och att det kan vara strömmar under vattnet som suger ned dessa.
Men jag ska berätta om detta påbörade. Vid Bermuda-triangeln försvann, kanske det mest berömda, en eskader på de fem Grumman Avenger-bombare som den 5 december 1945 gav sig ut på en kortare rutinflygning från Fort Lauderdale i Florida. Flygningen gick ut över Floridas kust. De kom aldrig tillbaka. Händelsen har kommit att bli känd under namnet "Flight 19".
Man fann aldrig ett spår av vare sig plan eller de 14 besättningsmän som var med. Klockan 19.30 samma kväll startade en Martin Mariner, sjöflygplan från Bomana River för att söka efter "Flight 19". Inte heller det planet återvände. Märkligare? Sensationen var därför stor när en amerikansk dykarfirma i februari 1991 meddelade att man hade hittat de försvunna bombplanen och till och med bärgat ett av dem. Men snart visade det sig att så inte var fallet. De fem Avengerbombarna var bara några av de upp mot 100 plan av samma typ som hade sin grav i området. Vilka och vad var gruppen?
Flight 19 är benämningen på de fem plan som 1945 försvann spårlöst utanför Florida, norr om Bermuda-triangeln. Gruppen bestod av 14 man (en man kort från, ord. besättning) och leddes av löjtnant Charles Taylor. Gruppen tillhörde Fort Lauderdale Naval Air Station i Florida, USA.
Gruppen hade varit ute på rutinuppdrag över Bimini. På väg tillbaka till basen kom ett nödrop via radion om, enligt legenden, tjocka dimmoln, snurrande kompasser och kokande hav. I den officiella haverirapporten uppges dock att Taylor i själva verket sa att hans kompasser inte fungerade och att han var osäker på var han befann sig.
Efter viss tvekan bestämde han sig för att de befann sig ovanför Florida Keys, söder om Florida. De flög därför, åter enligt haverirapporten, norrut. Planen kunde positions-bestämmas med radiopejling ca. kl. 18.00, de befann sig då ovanför Atlanten i höjd med norra Florida. Vissa uppgifter om att de försvann från radarn har varit omdiskuterade. Planen saknade även så kallade IFF-utrustning, transpondrar som ger kraftigare radareko.
Försvinnandet gav upphov till det största räddningspådrag i den amerikanska flottans och sjöfartsverkets historia. 307 räddningsplan, 18 kustbevakningsfartyg, hundratals privatflygplan och privatbåtar, fyra jagare och flera ubåtar samt brittiska flygvapnet och brittiska flottan på Bermudaöarna genomsökte området utan en skymt av 19:e gruppen, inga vrakdelar eller flytvästar eller ens någon oljefläck hittades någonsin. Man gjorde i genomsnitt 167 flygningar per dag under 4100 flygtimmar. OTROLIGT!!!
Det tvåmotoriga Martin Mariner-planet som deltog i sökandet försvann lika spårlöst som grupp 19. Planet var känt som "den flygande bensintanken" bland flygare p.g.a. dess tendens att läcka ångor från drivmedlet. En explosion som observerades av SS Gaines Mills stämmer också in på tid och plats med Marinerns planerade kurs. Uppgiften att tidpunkten skulle ha varit fel - flera timmar för sent - beror på att man blandat ihop lokal tid och GMT. Piloten, kapten Sean Stevert, omkom i den troliga explosionen.
Det har alltid ryktats att ett radiomeddelande med gruppens kodnamn FT hördes flera timmar efter att planens bränsle borde tagit slut. Det sista radiomeddelandet hördes kl 19 lokal tid, och här har man återigen förväxlat lokal tid. Meddelandet hördes alltså en timme före slutet, inte fyra timmar efter antas det.
En 500-sidors utredning av flottan publicerades några månader senare - de gjorde flera observationer. Taylor hade felaktigt trott att de små öarna han passerade under var Florida Keys, så hans flykt var över Mexikanska golfen och mot nordost skulle det ta dem till Florida.
Det bestämdes att Taylor hade gått över Bahamas som planerat, i rapporten påpekas att vissa underordnade tjänstemän sannolikt visste deras ungefärliga position som indikeras av radiovågor som anger att flyga västerut skulle resultera i att nå fastlandet.
Taylor, även en bra stridspilot och officer i marinen, hade en tendens att "flyga med sätet i byxorna," att känna själv rätt väg, men också att riskera hamna vilse flera gånger. Det var två gånger som han fått dyka med plan i Stilla havet och - räddats. Ok.
Rapporten efter har senare ändrats, "okänt" av marinen, eftersom Taylors mor hävdade att marinen orättvist beskyllde sonen för förluster av dessa fem flygplan och 14 män, när marinen saknade riktiga bevis. Fortsättning i del 2, där mer fakta och teorier finns...
Källor:
en.wikipedia.org
sv.wikipedia.org
ufo.se
biphome.spray.se/tomas.lundkvist
nasflmuseum.com
articles.orlandosentinel.com