I Särö, 25 km söder om Göteborg, fanns i slutet av 1800-talet en grosshandlare som hette Ygberg. Han ville förbättra kommunikationerna med Göteborg och var drivande i frågan att bygga Säröbanan. Säröbanan (Göteborg-Särö Järnväg, GSJ) var en normalspårig järnvägslinje från Göteborg till Särö, slutstationen hette Särö Västerskog. Den var i drift 1903 - 1965. Från 1954 till 1965 trafikerades banan med rälsbussar. Säröbanan var ovanlig på så sätt att den inte hade någon anslutning till det rikstäckande järnvägsnätet.
De sista åren (från 9 april 1962) var Säröbanan dock ansluten till Göteborgs spårvägsnät, då sträckan Linneplatsen - Frölundaborg trafikerades av såväl spårvagnar som rälsbussar. Det förekom undantagsvis att spårvägen användes för att transportera vagnar och lok till banan, från Södra hamnbanan vid Järntorget, med till exempel tillfällig räls för att få över fordonen. Det rörde sig om kortare godsvagnar och en gång ett ånglok som kom med båt till Göteborgs hamn och Masthuggskajen.
Ett aktiebolag startades 1901 med avsikt att bygga och driva en järnvägslinje mellan Göteborg och Särö. Den 31 december 1901 gavs tillstånd (koncession) för projektet och under 1902 påbörjades bygget. Sträckan från Göteborg till Släp öppnades för trafik den 13 juli 1903. Året efter var hela sträckan färdigbyggd och den sista sträckan från Släp till Särö kunde öppnas den 31 mars 1904.
Säröbanan är i Göteborg känd för badtågen som kördes om somrarna från första världskriget fram till 1950-talet. På initiativ av doktor Allard ordnades med tåg som tog stadsbarn ut till havet vid Askimsbadet. Nog hann jag med att åka en del. Söder om korsningen med Margretebergs- gatan och nordost om Slottsskogsvallen låg Säröbanans driftbangård.
Linjen utgick från en station vid Slottsskogen och sträckte sig 24 kilometer söderut till Särö. Ursprungligen låg Säröbanans stationen vid Karlsroplatsen strax nedanför Annedalskyrkan, men när Dag Hammarskjöldsleden drogs fram på 1960-talet flyttades stationen till Linnéplatsen.
Signalsäkerhetsanläggningarna krånglade dessvärre ofta. Man kan tänka sig att varken spårvägens eller GSJ personal hade erfarenhet av såpass avancerade anordningar. Ibland gick växlarna överhuvudtaget inte att lägga om, ibland måste de handvevas. Vid ett sådant tillfälle vaknade växeldrivet dessvärre plötsligt till liv, och veven slog runt och skadade den vevande spårvägsmannen.
Stationshuset revs med början den 7 april 1960. På nyårsafton 1965, klockan 13.40 gick det sista tåget från Linnéplatsen. Spåret revs upp och banvallen blev en av Göteborgs vackraste cykelbanor medan trafiken ersattes med bussar. Idag kan man cykla på denna sträcka, enligt promenerande med väldig fart, nutidens problem.
Källor:
sv.wikipedia.org
cyklabanvall.nu
ekeving.se
trafiknostalgiska.se