Mord och mördare är starka ord, i svensk historik ännu starkare. Jag ska berätta om en. Ulf Håkan Olsson, född 19 december 1951 i Hörby, död 10 januari 2010 i Sundsvall, var en svensk dömd mördare. Olsson dömdes mot sitt nekande 2005 för två mord begångna 1989. Helén, 10, och Jannica, 26, rövades bort och dödades av en okänd man. DNA-spåren ledde till denne man - och visade att båda mördades i den misstänkte mannens stuga i Bokeslund utanför Höör.
Han åtalades för - människorov, grov våldtäkt och två gånger mord. Det tog 15 år av sökande efter den skyldiga och - för att få denne inför rätta. Ulf Olsson tog sitt liv ca 7-8 år senare, och redan flera år innan han tog sitt liv pratade dubbelmördaren från Höör om att ta sitt liv.
Han dömdes i hovrätten till sluten rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning för morden 1989. Trots domen fortsatte Olsson att hävda sin oskuld. Han bodde i Vimmerby i Småland från 1990, året efter de mord han dömdes för skedde, tills det att han greps den i juni 2004. Olsson medverkade 1993 i SVT-dokumentären Kronofogden kommer av Tom Alandh som handlade om hur Kronofogden i Vimmerby arbetade. Olsson gav år 2006 ut en bok om sitt liv, Utan rättssäkerhet.
Tidigt på morgonen den 10 januari 2010 hittades Ulf Olsson död i sin cell på Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall efter att ha tagit sitt eget liv genom hängning. Olsson hade tidigare på morgonen lagt ut ett avskedsbrev på sin blogg där han fortsatte hävda sin oskuld och avslutade med: "För min egen del har jag absolut ingenting att se fram emot eller att leva för, utan jag kan ta läkare och psykologer på orden. Det bästa för mig är helt enkelt att bara få dö, än att sitta här som en levande död".
Olsson skrev också att han har varnat flera tingsrätter om att han planerat att ta sitt liv, och att han även diskuterat ett förestående självmord med personalen på Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall, där han vårdades.
Han uttryckte 2010:
"Jag fick inte en chans att försvara mig eller att plocka fram mina vittnen. Det finns inte tillstymmelse till rättvisa någonstans i domen mot mig. /…/ Jag hoppas att någon med kurage vill ta tag i mitt fall och reda ut vad som hänt. Inte minst för de anhörigas skull och då även mina egna anhöriga".
På sjukhuset tillsattes efter självmordet en Lex Maria-anmälan. När en person, oavsett vem det är, begår självmord på ett sjukhus så är det den yttersta formen av misslyckande.
När man läst artiklar i ämnet så blir tanken att - visste han själv? "Den misstänkte 52-åringen nekar. Eller så säger han att han inget minns." Märkligheter fanns, arbetskamrater och närboende tyckte han var märklig, men anmälan hos polis - gav ingen mer efterforskning. Det fanns många namn före.
Han hade nämnt tidigare om problem att få träffa sin son. På hans arbetsplats 1989, en fabrik i Höör, reagerade ändå många på hans sätt. Han pratade obscent om kvinnor, var ömsom glad och skämtsam, ömsom våldsam och hotfull. Och han pratade om att han tyckte om sex med barn. Att han haft det när han varit till sjöss. Men - polisen missade det. Bland folk som visste vem han var - hade några överseende med honom för att han haft en svår barndom.
En kvinna i en golfklubb berättade för en polis i klubben, som också hade en central roll i utredningen. "Jag sa till honom att vi har en person på jobbet. Han är konstig. Han är så att man får kalla kårar av honom. Jag undrar om inte han har något med Helén att göra. Jag försökte intressera honom. Men han ifrågasatte inget. Ställde inga motfrågor eller någonting alls. Det var inte mer sen när jag sagt det. Efteråt kände jag mig dum rent ut sagt, som om jag sagt något som var helt galet."
Polismannen sa senare att han inte har något minne av detta. Detta säger något om att det inte räcker med att folk reagerar när ej ens polisen bryr sig om det. Olof Palme, tänker högt...
Källor:
sv.wikipedia.org
aftonbladet.se
expressen.se
sydsvenskan.se